Lea

Amazing!

Aldrig så trött som nu,
Efter att ha läst och gått igenom så förstår man vissa perioder i sitt liv.
Kanske inte den mest posotiva bilden man har.
'Men ändå: Det är oftast de dåliga sidor man kmr ihåg, men sen tillslut så förstår man och glömmer bort det med.

En evolution man inte kan förhindra.
Ett stopp tecken och helt plötsligt så är det svart...

Stress är en faktor som..
Ja just, sen så var det.
Nej men vänta.
Schitzo?
Naaah.. just a bit.

Ungefär så är min hjärna.
Ett fungerande medel, men ibland så fattar man inte vad man tänker på.
Sedan säger personen, men säg vad du tänker på.
Hmm.. ?
Hur ska ja säga de ,låter de dumt. men vänta. vad ere jag tänker på. Oh där gick the moment
nu kan ja inte säga det, lr?
Vänta.. Vad ere jag håller på med
Kan jag säga de nu.. lr är det för tidigt..
Ibland blir ja trött på mig själv
I vissa situationer kan jag berätta hur mkt som helst.
Men ibland.. så fastnar ja, o då blir de svårt att komma ut därifrån.

Känns bara dumt..
Är allt så dumt och fel egentligen?


Okey, hur mår du?

Jag mår bra, men innerst inne så är det panik.
Känns som hjärtklappningarna ligger där inne och bara väntar på att slå ut.
Men ändå inte.
Sedan är det en panik för att inte känna tillräkligt mkt.
Jag kan inte känna mer än de ja har nu.
Vad ere ?

press från olika håll, men mest från mig själv.

Jag lever vecka för vecka, men de känns som att de har gått månader efter en dag.,

Vågar man säga att man älskar?

Bloggen har inte fugerat så detta är ett gammalt inlägg.

Dagen i sig har varit väldigt lugn. Pratat med fint folk så då blir man alltid glad.
Min nya sak just nu har blivit att hänga på youtube väldigt mkt.
If ya wanna, sök på Achmed dead terrorist lr Jeff Dunham. Sweet thing

Jag har svårt med känslor, men ändå inte.

Jag kan känna så mycket känslor att jag håller på att bubbla över.
Men när jg väl vill att de ska komma fram så gör det aldrig det.

Det är bara vid vissa få tillfällen.

Aldrig face to face..

Donno why?

Bara är så.

Jag är rädd...

Hur ska det blir när jag åker tillbaka. Jag är verkligen spännd och förväntans full. Är det så här det var? Kommer jag komma ihåg något?

Jag vill gärna förstå mig själv. Jag har väntat på detta i 15 år nu.

Nu är det dags. Jag ska hem...

Djupa andetag, snart öppnas dörren.

Det första jag bemöts av är doften.

Den obeskrivliga doften av värme.

Allt går i slowmotion.

Varje steg, varje ögonblick.

Barn springer runt och leker,

De tittar upp och pekar.
Vem?

Snart så blir allt svart och miljön byts.

Nu är det regnigt och kallt.
Jag hör en pistol gå av.

Fåglarna tystnar.

Jag tittar runt.

Det är fler än jag.

Plötsligt så tar något tag i min arm och sliter med mig.

Jag skriker, jag är rädd.

"VAD GÖR DU?! VAD VILL DU!? SLÄPP!"

Jag förstår ingenting.
Blixten slår ner inte långt ifrån.

Vid det tillfället ser jag personen.

Ett hånleende på läpparna och en mordiskblick är vad jag möter.

Jag faller in i dimman och vaknar inte.

Nu är tiden vist inne... eller?

Varje natt kan det vara desamma, varje natt kan det varan någon annan.

Skräcken lever iaf. Kvar inombords.

Skriket vill bara komma ut.

Springa långt bort, bort från det onda, bort från allt.

Drömmar...

För mig har drömmar varit en stor deal i mitt liv.

Varje kväll har det handlat om någon liknande händelse.

Allting kan spelas om och om igen tills man vaknar upp med ett ryck.

Eller så kan det vara harmoniska som i sin tur blir något helt annat.

Former ändras, människor kommer och går även om jag inte har träffat dem.

I verkligheten sen får man sina dejavu känslor som utvecklas till något annat.

Skrämmer mig själv ibland.

Jag kan inte titta på skräck filmer eftersom allt jag ser och hör åter kommer i mina drömmar.

Kanske något man gjorde när man var lite, men dess värre så har de fastnat i mitt huvud.