Lea

Tiden går fruktansvärt fort.
Det är ett problem med mig.
Jag vill att allt ska gå så snabbt.
Om jag vill ha något så vill jag ha det nu.
En girighet som är grymt irriterande ibland, även för mig.

Det är kanske en slags borkskämdhet som inte vill försvinna kanske...eller?

En sak som är otorligt är att vänner består även om man inte har talat med dem på flera år/månader.
Jag är otroligt lycklig som har sånna vänner som jag har.
Även om jag inte är den bästa på att hålla kontaken så är det otroligt att de fortfarande vill vara min vän.
En sak som är roligt är att man peppar varandra att göra saker man aldrig trott att man kunnat.
Hmm.. En pepp talker... Det är något jag e bra på. Eller iaf vad jag har hört. En liten coach.
Kanske ska införskaffa en visselpipa?.. tihi..

Nej, men är det något jag vill hålla på med i framtiden?
Ge personer rådgivning i något ämne. Lärare är ett val jag kan välja.
Men då blir det nästan så att hela min familj är lärare. Inget negativt i det. Men ändå.
Vid varje middags tillfällen så kommer det alltid upp på tal. Hur skolans värld är.
Jag har levt i den världen väldigt länge nu, iaf bakom scenerna.
Vad som nu försegår. Det låter väldigt roligit i vissa fall. Men sedan så släks den drömmen av att vad jag själv tycker om skolan. Vist jag älskar att lära mig saker, men jag har sällan orken till det. Ibland önskar ja att man var som en liten robbot och inte kände någon deperision eller sömnbrist, utan kan sitta där och plugga in nu vad som ska kunnas.
en livet måste absolut vara svårare än så. Det är en självklarhet! "Kämpa kämpa!"

En annan sak jag skulle vilja bli är musiker. Ett liv på en scen är ju aldrig fel. Det är då jag mår som bäst, när jag är omringad av otroliga musiker som verkligen kan sin sak. Ett tillfälle då man känner man har världen för sina fötter. En makt man känner inombords som bara vill leverera känslan av en otrolig glädje, eller sorg, beroende på vad låten handlar om. Allt omkring dig stannar bara för en sekund. Nervositeten försvinner och allt annat betyder ingenting.

Livet... är sång och musik. Något som jag alltid kommer att känna.

Sedan har vi också den delen som vi ut i välden och rädda varje person man träffar på. Den viljan att ge upp sitt trygga liv här till något fruktansvärt som händer någon annan stanns i världen. En vilja att hjälpa världen att överleva. Det ända som håller mig tillbaka är räddslan. Räddslan för det jag kan gå miste om här. Tryggheten som jag alltid har haft kommer att försvinna, och då måste jag acceptera att jag är ensam. Alla är ensamma. Vi har ingen annan att skylla än oss i det vi bestämmer i livet. Varje val jag gör måste ja ta alla konsikveser själv. Även om jag vill skylla bort allt på andra, eftersom det känns mycket lättare att leva med det eller bearbeta. Ett beteende sak som händer oss människor.

Framtiden är imorgon, framtiden är om några år, men vi skrämmer upp oss själva eftersom vi vill gärna veta allt nu. Men vad händer med nuet. Jag vill leva ännu mer i nuet än i morgon.
Lev nu....

// Léa